När resultaten talar, men människorna tystnar

Jag har tidigare läst och recenserat Jan Stefors Ledarskap med hjärta och mod. Nu har jag läst hans första roman, Ledarskap utan filter, och det är med en ganska beklämd känsla jag slår igen boken.

Inte för att jag är överraskad över att människor kan behandla varandra så illa. Det har historien, och för den delen vår egen samtid, gett oss tillräckligt många exempel på. Utan för att det som skildras i romanen känns så obehagligt igenkännbart och fortfarande pågår.

Jag har dock själv haft turen att inte ha varit inblandad i några större konflikter under mitt arbetsliv. Men jag har under kortare perioder arbetat i ett större vårdföretag och ett större medieföretag, där jag ibland upplevde mig mer som en resurs, en utbytbar bricka, än som en människa. Förväntningen att leverera fanns där från första stund. Jag känner också igen delar av detta från idrottens värld, där prestation och resultat naturligtvis är centrala, men där människan bakom prestationen ibland riskerar att komma i andra hand.

Och jag har ibland upplevt något annat, som är svårare att sätta ord på. En känsla av kuliss. Allt det som ska signalera trivsel, gemenskap och omtanke finns där. Kaffemaskinen, de vänliga orden, de välformulerade värderingarna. Men värmen känns inte alltid äkta. Man kan bli välkomnad utan att känna sig välkommen. Kaffemaskinen står där, men det finns en outtalad förväntan att man minsann inte ska ta sig en kopp kaffe, åtminstone inte utan tillåtelse eller utanför bestämda tider. Den finns där mest för syns skull.

Och så de där kommentarerna som många säkert känner igen: ”Ska du gå redan?”, när klockan är 16.30 och arbetsdagen faktiskt är slut. Eller ”Äter du lunch?”, som om det vore något märkligt. Kommentarer som inte alltid är så oskyldiga, utan också kan fungera som ett sätt att visa andra hur mycket man själv arbetar och hur lite man behöver av sådant som andra tar för givet. Som om engagemang skulle mätas i hur mycket av sig själv man är beredd att avstå från.

Var för sig kan sådana saker framstå som bagateller. Men tillsammans kan de säga en hel del om skillnaden mellan den kultur en organisation säger sig ha och den som människor faktiskt upplever.

Det är något av detta som Jan Stefors fångar i sin roman.

Vi får följa människor i en organisation där siffror, resultat och prestationer har blivit den huvudsakliga måttstocken för framgång. Där människor som håller verksamheten samman kan förbli osynliga, medan andra belönas för resultat som ser utmärkta ut på papperet.

Rickard, en av romanens centrala gestalter, även om han framträder ganska sparsamt i berättelsen, är en ledare som levererar. Hans resultat är goda. Han får erkännande och allt större ansvar ju mer siffrorna pekar uppåt. Men omkring honom finns människor som tystnar, far illa eller lämnar verksamheten.

Det som gör mig särskilt beklämd är att problemet inte stannar vid Rickard.

Men det finns också något hos Rickard själv som jag fastnar för. I en scen sitter han i bilen och anar något, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Jag började fundera över vad som egentligen pågår i honom. Kan det vara så att han aldrig riktigt har lärt sig att förstå sina egna känslor? Att prestation, kontroll och resultat har blivit så självklara mått på hans eget värde att han har svårt att se både sig själv och andra människor bortom dem?

Eller förstår han mycket väl vad som händer omkring och inom honom, men väljer att inte ta in det?

Det vet jag inte, men det är absolut värt att fundera på.

Men kanske är det just här en av de svåraste frågorna om ledarskap finns. Hur ska en människa kunna se andra människors värde bortom deras prestationer, om hon aldrig har lärt sig att se sitt eget?

För vad säger det om en organisation när den fortsätter att belöna ett ledarskap utan att på allvar se vad det kostar människorna omkring ledaren? Särskilt när de som fattar besluten om hans framtid kanske mest känner honom genom rapporter och resultat, snarare än genom vad som faktiskt händer ute i verksamheten.

Vi talar gärna om värderingar, tillit, utveckling och människan i centrum. Men jag har allt oftare funderat över vad sådana ord egentligen betyder om de inte också får konsekvenser för vilka beteenden vi accepterar och belönar.

En organisations verkliga värderingar visar sig kanske inte främst i vad den säger sig stå för, utan i vad den faktiskt uppmuntrar, accepterar och väljer att blunda för.

Det är också det som gör berättelsen om Rickard så obehaglig. Hans framgång är inte frikopplad från organisationen omkring honom. Den möjliggörs av en verksamhet som fortsätter att se resultaten, samtidigt som människorna bakom dem blir allt mindre synliga. Och därmed blir romanen inte bara en berättelse om en enskild ledare, utan också om de människor och strukturer som låter ett sådant ledarskap fortsätta.

Och det gäller förstås inte bara chefer.

En annan obehaglig tanke som växte fram under läsningen handlar om vad som händer med medarbetarna själva. Vad händer när människor gång på gång ser att det är andra egenskaper än omtanke, samarbete och civilkurage som belönas? När den som säger ifrån riskerar att bli besvärlig, medan den som anpassar sig kommer vidare?

En del lämnar. Andra försöker förändra. Men det finns också en risk att människor gradvis börjar acceptera, försvara och till slut själva upprepa sådant som de en gång själva reagerade emot.

Det behöver inte börja med något stort. Kanske bara med att man tittar bort, låter något passera eller intalar sig att det inte är ens ansvar.

Hur många gånger kan en människa gå emot sitt eget samvete innan hon börjar kalla det professionalism?

Samtidigt vill jag inte göra detta till en berättelse om att resultat och prestationer skulle vara något dåligt. Organisationer behöver fungera. Det är ju därför man har grundat dem från första början. Människor behöver ta ansvar och verksamheter behöver uppnå sina mål, inom arbetslivet liksom inom idrotten.

Men resultat och människor borde kunna gå hand i hand. Kanske med människan först. Låt människan ta första steget och resultaten sedan följa, så att de kan gå sida vid sida.

Ändå finns det något i vårt sätt att organisera arbete som jag tycker förtjänar att ifrågasättas på allvar. Vi har ärvt mycket av industrisamhällets tänkande, där tid, effektivitet, kontroll och mätbarhet har fått en självklar plats. Klocka in, prestera, klocka ut. Som om hela tillvaron vore ett enda stort maskineri.

Men människor är inga kuggar i ett maskineri. Vi är människor av kött och blod, med tankar, känslor, drömmar, tvivel och egna viljor. Det låter kanske självklart, men ibland kan man undra hur självklart det egentligen är i praktiken.

Det som inte syns i en rapport kan vara det som betyder allra mest. Den som ser att en kollega inte mår bra. Den som lyssnar utan att genast komma med en lösning. Den som vågar ställa en obekväm fråga. Den som stannar kvar när någon annan behöver stöd, även när den människan har brutit ihop fullständigt. Att bara finnas där.

Och det är här romanen, trots allt det mörka, också ger mig hopp.

För när människor börjar se varandra, lyssna på varandra, vågar visa sin sårbarhet och faktiskt gör något tillsammans, kan något stort och minnesvärt hända. Inte nödvändigtvis genom stora program, nya organisationsmodeller eller ännu en presentation om värdegrunden. Utan genom det som sker mellan människor i vardagen.

Jan Stefors låter dock inte allt ordna sig till det bästa. Det uppskattar jag. Människor bär fortfarande på sina erfarenheter. Alla stannar inte kvar. Och den som har belönats för sitt ledarskap behöver inte vara den som får bära konsekvenserna av det.

Men varför är det så? Varför är det så ofta människorna som far illa som får betala priset? Ett pris som kan innebära psykisk ohälsa, utmattning, sjukskrivningar och i de allra värsta fallen bidra till ett lidande som slutar med att en människa tar sitt liv.

Hur kan den som har bidragit till detta få fortsätta sin karriär, kanske till och med bli befordrad, medan andra får försöka bygga upp sina liv igen, om de ens förmår det efter vad de har gått igenom?

Och vilket ansvar bär de som har sett vad som pågår, men ändå valt att belöna resultaten och blunda för konsekvenserna?

Kanske är detta inte enbart en fråga om ledarskap eller arbetsplatser. Vi ser liknande motsättningar på andra håll i samhället, exempelvis i diskussionen om fristående skolor, där ekonomiska resultat, kunskap och elevernas bästa inte alltid behöver dra åt samma håll.

Det får mig att fundera över en större fråga: Vad händer med en organisation, eller för den delen ett helt samhälle, när vi fortsätter att belöna det som går att mäta, men inte alltid tar ansvar för det som våra belöningssystem faktiskt åstadkommer?

Det gör romanen både obehaglig och angelägen.

För mig handlar den i slutändan om betydligt mer än ledarskap. Den handlar om vår människosyn, vårt samvete och vad vi väljer att premiera i våra relationer, på våra arbetsplatser och i våra samhällen.

Jag önskar att fler läser den. Inte minst de som är övertygade om att goda resultat i sig är ett tillräckligt bevis på gott ledarskap.

För en människas prestation kan variera. Men hennes värde som människa borde aldrig göra det.

Och till sist vill jag lämna en fråga, särskilt till den som har haft, eller fortfarande har, makten att påverka andra människors arbetsliv:

När du en dag ser tillbaka på allt du har åstadkommit, kommer du då att våga se vad din framgång kostade människorna som hjälpte dig att nå den? Och kan du leva med konsekvenserna?